VFU tankar

Idag, sista dagarna på första perioden av VFU'n hände någonting spännande. Med det inte sagt att de andra dagarna inte varit det men, sådär synnerligt spännande. Min handledare blev sjuk, och bad mig vikariera, vilket jag såklart ställer upp på. Jag var ju ändå där!

Men det som var spännande var att jag genom första timmen med första klassen som  kom (tredje klassare) insåg att allt det som jag antecknat ifrågasättande kring det min handledare gör - precis så gjorde även jag.

Klassen var stökig och pratade i mun på varandra, och jag vill inte vara tråkig och tysta ner dem på ett otrevligt sätt. Samtidigt  avskyr jag att stå och vänta för det är så extremt ineffektivt.
Det brukar oftast sluta med att läraren blir irriterad över att metoden inte fungerar samtidigt som envisheten på att det -ska- fungera ökar.
Totalt värdelöst, har aldrig varit med om att det fungerat.

I alla vida fall upplevde jag det som oerhört nyttigt att få känna på den där stressen.
Att i sista sekunden ta en lektion på någonting jag inte riktigt har koll  på, känna hur det rullar runt i huvudet när jag står i centrum för en klass, försöka hålla fokus fastän jag är svinirriterad på att fem elever som just nonchalerat en genomgång på en söm nu frågar hur de ska sy ihop sina saker.

Det kändes svårt att ta över en "annans" klass. Även om jag var med veckan innan så hade jag ingen aning om vad de egentligen gjort tidigare, vad som var jättesvårt, eller vad som var alldeles för enkelt. Saker som för mig är solklara var inte alls solklart för dem.

En pojke frågade vad han skulle göra nu,
jag sa att tja nu börjar du att sy ihop detta som jag visade förr.
Han frågade hur han skulle göra det? Och jag misstolkade och visade sömmen igen, när han egentligen inte förstod ens en gång att han var tvungen att hämta en nål och en tråd.

Sådan orutin på saker gjorde att varje fråga tog längre tid för mig att besvara, samtidigt som fler barn frågade och jisses!

Mellanstadiet. Herregud.


I övrigt har jag tänkt en del på Matrisen, kanske inte den som vi fick från skolan, den är säkert superb hörni lärare, men just själva grejjen att den är rund gör att jag tycker den är skitjobbig haha!
Snurra runt och grejjer och virrigt och nä.. men jag ska ge den en chans till.

Jag är lite inne på färgskala, har tänkt på hur svårt det blir att ge betyg i de nivåer som inte har kunskapskrav sådär "specifikt" alltså D och B. Så jag tänker att om man lägger upp det hela som så att E är blå, C är gul, så måste ju betyget D bli grönt när dessa två betyg "blandas" liksom färg?

Försöker få med kursplanerna men känner att de fungerar mer som upplägg för mig att veta vilka moment jag måste inkludera i mina lektionsupplägg, och att kunskapskraven mera är själva bedömningsunderlaget.

Vill gärna se hur andra i klassen tacklar detta, inspiratiooon!

TACK INTERNET!

Hobby

Idag fick jag en förfrågan om inte jag kunde skriva om min hobby att historiskt återskapa kläder. När det gödde mitt ego svarade jag givetvis ja, och här kommer det som jag lovat.

Varje år åker jag och min cirkusgrupp till medeltidsveckan för att göra eldföreställningar av olika slag. Varje år behöver man någonting att ha på sig, och nu  har mitt lite nördiga intresse börjat ta över allt mer tid från mitt schema. Så här ser det ut när jag börjar sy en 1300 tals kjortel.

Steg 1: Toille skapande. Helt "enkelt" nåla in sig i ett lakan för att få ett personligt mönster som passar ens kropp. Man nålar in sidorna, fram och bak så att det sitter så snävt man kan utan att tappa andan eller att det blir obehagliga veck någonstans.

 Steg 2: Man köper sitt tyg (detta är tunn ylle från medeltidsmode.se valnötsfärgad + gullök&johannesört) samt bestämmer vad för slags kjortel man vill göra. Jag syr en Moy Bog kjortel, ett mönster baserad på ett Islänskt fynd daterat till 1300. Mer info om Moy Bog här: http://www.personal.utulsa.edu/~marc-carlson/cloth/moy3.html

 Steg 3: Efter att ha nålat och passat in sitt mönster så börjar man sy. Eftersom jag antingen har för mycket fritid, eller för få vänner så har jag börjat sy mina kjortlar för hand. (passformen blir lite bättre, levt länge utan maskin samt extra nörd bonus poäng). Jag använder små efterstygn.

 

Steg 4: Efter att ha sytt alla sömmar så måste de fällas också för att den snäva klänningen inte ska vara ful och bucklig eller obekväm. När man fäller så syr man helt enkelt fast sömsmånen över sömmen  så den ligger platt. Dessa sys med osynlig söm.

 Steg 5: Därefter så behöver man ungefär 100 knappar som också sys för hand, med lika många knapphål (detta är utan att överdriva nästan 25% av hela arbetet rent tidsmässigt) Som ni kan se så förstärks fållar och knapphålskanter med linne så att klänningen ser snygg ut och så att tyget inte rivs upp i knapphålen.

Steg 6: Fålla och bär upp arbetet med ett stolt flin! Denna kjortel sydde jag förra året, och jag tror den tog ungefär 80 timmar att sy, om inte mer. För att få ärmarna så snäva som de är, så har de knäppning baktill längs med hela bakre sömmen. Det är ungefär 25 knappar per ärm upp till halva övre armen från handleden.

Och det var det. Tack för visat intresse! Jag trodde inte riktigt att någon var intresserad av just detta ärke nörderi men kul att få sina fördomar motbevisade :)

Reflektion

Underligt hur det känns som att allting stannat upp efter en sådan intensiv period av samtal, diskussioner, känslor och tankar. Det är som att huvudet tagit semester.

Men när jag ser på den interaktiva gestaltningen nu i backspegeln så kan jag inte annat än att le. Min grupp var fantastisk på en sådant jublande vis att jag är lite chockad. Innan allting började, samlade vi ihop oss och berättade hur vi fungerar i en process, hur vi får ideér och hur vi vill arbeta i vår grupp.
Redan där tror jag vi banade vägen för vår framgång, att öppna dörren för ärligheten. Att inte hymla med det som är jobbigt, för herre min je nog har det här varit sjukt jobbigt ibland!
Men vi öppnade oss inför varandra, och det fortsatte vi med genom hela arbetets gång. I och med att vi valt den performativa, undersökande metoden i vårt interaktiva arbete, tror jag detta var otroligt viktigt. Att våga vara öppen mot de andra i gruppen, och mot sig själv med var gränsen går.

I startgroparna av det hela så kom vi in på kartor och geografiska gränser. Jag tror vi hade lite olika infallsvinklar på det här med hur man rör sig i staden. Några intresserade sig för hur olika delar var slutna/öppna för olika personer beroende på individens situation. Andra intresserade sig kanske mer för vilka zoner man kände sig trygg i.
Vi diskuterade mycket om trygghet kontra vanor, att man tar den kända vägen istället för den okända och om det egentligen är en vana eller om det bara har ett praktiskt syfte?
Vi mindes konstverket vi sett på Göteborgs konstbiennal med en världskarta med sladdar som länkade olika länder med varandra, vilket vackert kaos det verket skildrade.

Vi ritade ut våra vägar nästa dag, kom fram till att det här leder kanske ingen vart men att det var ett bra startskott för att trigga igång tanken på temat och handen på någonting praktiskt. Detta behöll vi genom resten av aktionerna.

På yogan landade vi i gruppen som kraft, hur vi vågar tillsammans och hur otroligt obehagligt det kan vara tillsammans. Att byta om för första gången med en grupp, att uppleva en plan inte gå som planerad.
Att inte känna sig välkommen i ett sammanhang man har tillgång till. Att bryta lagen för något vi tror på.

När vi slutligen landade i soptunnorna så kände jag sådant stöd av gruppen att jag hade kunnat hålla på hela natten. Och när vi förtärde vår stulna, utgångna, tillagade måltid tillsammans kände jag att det är just gruppens styrka som vi utforskat. Jag kontra Oss.

Detta har jag lärt mig under denna gestaltning, att jag ensam aldrig kommer uppnå samma potential som jag kan göra i grupp. Jag kommer inte komma fram till samma slutsatser, jag kommer inte komma på lika många dåliga ideér och framför allt kommer jag inte komma på lika många bra.
När jag tidigare känt att jag helst arbetar ensam, känner jag nu att jag vill ha fler med mig. Gärna olika röster som kan vrida och vända på ett problem i det oändliga.
Jag tänker på klassrummet hur många röster det finns där, att klassen också är en grupp med förmågan att lyfta varandra ifall de får chansen.

Jag lärde mig genom att inte få som jag ville, och ge efter. Liksom jag lärde mig genom att stå för det jag tycker om något genom våra otaliga diskussioner om allt från rätt och fel till frukostvanor. Detta tycker jag känns värdefullt för mig i min framtida lärarroll. Att inte få för mig att jag på något sätt alltid har rätt för det har jag verkligen inte, även om man lätt förväntar sig detta från en lärare.
Jag om någon måste komma ihåg det.

Detta är något jag tänkt på länge, att leda utan att ta över helt och hållet. Bara putta bollen vidare så inte processen stagnerar helt och hållet. Och jag känner att jag börjar förstå det bättre nu efter veckan med min fantastiska grupp. Nästa steg blir att försöka lyckas med detta själv.

Dumpster superstar

Jag mailade två större avfallshanteringsföretag angående dumpstring och vad de tyckte om dessa slags aktioner mot matsvinnet och jag fick svar från Renova. Förutom att bjuda in oss till ett studiebesök om deras verksamhet så fick vi följande som svar.

 

Citat från Hans Henriksson, Renova:

”Vi på Renova arbetar bla med att samla in avfall- och återvinningsmaterial, men vi har också en omfattande utbildningsverksamhet. Inom Renovas miljöakademi utbildar företag och organisationer för att minska avfallet. Vilket är det högsta steget på avfallstrappan. Du är helt klart på rätt väg, alltför mycket mat kanske slängs i onödan. Jag vet att det pågår en mängd aktiviteter i samhället för att minska matsvinnet. När avfall ändå uppstår, måste det behandlas på ett miljöriktigt sätt. Tex används matavfall till framställning av Biogas.(…)Den juridiska delen är att avfallet tillhör det företag som har uppdraget att hämta avfallet.  Avfallet utgör i detta läge en råvara till energiproduktion eller till framställning av nya produkter. Vilket innebär att vi kommer in på begrepp som stöld, olaga intrång och inbrott.  När det gäller straffvärde etc, så får jag hänvisa dig en domstol.”

I övrigt aktade de sig för att lägga in personliga värderingar i själva tagandet av slängd mat, och fokuserade på hälsorisken att befinna sig i en container, något jag kan känna är något man sällan gör, att containern inte fylls eller töms om natten och att man sällan dumpstrar ensam och att den andra kan vara vakt.

Metro-fakta: Mat som slängs

Uppskattningsvis slänger varje person i Sverige 100 kilo mat varje år. Av den är hälften ätbar. Det innebär cirka 150 gram per dag.

Stormarknader och andra stora butiker slänger omkring 1 200 kilo fast matavfall per heltidsanställd.

Närbutikerna slänger cirka 1 600 kilo per anställd.

En restauranganställd beräknas slänga cirka 3 000 kilo mat.

Källor: Konsumentföreningen Stockholm, Skånes livsmedelsakademi, Avfall Sverige

I Sverige är det flera som har blivit dömda trots att dumpstring är i en gråzon i svensk lag. Vad man kan bli dömd för är olaga intrång och/eller stöld. Soporna tillhör butiken eller avfallshanterarna och är containern inhägnad är det annans mark. Varför butikerna inte vill att andra ska ta deras slängda mat beror nog mycket på ansvaret för om maten skulle vara dålig. Lag om dumpstring, det är sedan 2000 lagligt i Italien att dumpstra.

Under projektet har jag googlat massor på mat, och hittat lite olika relaterade bilder och konstnärer men den här fastnade på min näthinna. En konstbiennal i New York där man skapade film och performance kring mat. Man kan läsa mera om det här: http://umbceats.com/2010/03/09/when-art-meets-food/