Jag har under den här gestaltningsperioden fördjupat mig i kroppen och hur kroppen relaterar till rum, andra kroppar och kommunicerar med dessa. Jag har arbetat performativt i olika stickspår där det ena har varit att försöka kanalisera energi genom mitt halschakra för att stimulera min kreativa och kommunikativa förmåga. Ett moment av detta var att jag genomför morgon yoga som ska stimulera flödet mellan mina chakran, där slutmomentet är en pose där jag står på huvudet. Denna akt har jag tagit fasta på då det blir ett nytt sätt för mig att uppleva och kommunicera i rummet. Genom att vända upp och ner på mig, byter jag perspektiv och bryter den fotstående norm som de flesta rum har.
Gestaltningen började med inspiration från en dansworkshop i Butoh som jag var på i Malmö. Här väcktes tankar om dansens kroppsspråk, och den laddning jag kände i att behöva visa upp kroppen som i så många andra sammanhang ska kylas. Och också en osäkerhet i vad kroppen egentligen kan uttrycka, och vilka kroppar som får lov att säga vad då det inom dansen finns en mängd normer kring en vacker eller funktionell kropp. Här hittar du detta blogginlägg.
Detta väckte tanken om min kropp har utrymme för att synas hur som helst, och också en fråga om var min gräns går. Vad vill jag absolut inte visa upp med min kropp, och vad händer om jag går över den gränsen? Jag fotograferade bilder där jag utmanade min gräns, som ett slags slag för min kropps demokratiska rätt att ta plats och synas. Samtidigt utmanade jag min privata gräns för vad jag upplever att jag vill visa upp i akademiska sammanhang.
Jag tänkte mycket på vad som skulle kännas jobbigt på handledningen att presentera, och visade upp just det för att bryta mitt egna mönster och också ta mig förbi något jag upplevt som en blockering. Rädslan för att bli sedd som inaktiv, icke-konstnärlig, lat eller bara irrelevant, platt.
Bilderna jag tog är med i det här och i det här blogginlägget.
Vad jag kom fram till var jobbigast var att framstås som inaktiv. Och därav bloggade jag inte så mycket under den här perioden. Jag som i tidigare gestaltningar och i början av processen bloggade väldigt mycket för att på något vis bevisa att jag arbetat för någon annan, bröt mitt mönster. Jag började arbeta för mig själv, stod på huvudet varje dag utan att det dokumenterades.
Det här kan kanske inte bevisas, samtidigt som jag har mitt första huvudstående försök filmat, och nuvarande huvudståenden talar för att en viss mängd träning på detta har skett.
Utifrån detta intresserade jag mig för kroppsspråket och vad som inte syns i kroppen. Om det går att fejka ett självsäkert kroppsspråk även om en känner sig osäker? Här kom jag in på livsenergi, chakran och energiflöden som speglar sig i vårt kroppsspråk. Att vi ofta kyler eller håller för de chakraområden i kroppen som vi inte har ett fritt flöde genom. Jag sitter ofta med händerna om halsen och munnen, insåg att jag kanske inte har ett fritt flöde genom detta chakra och började utforska vad som hände ifall jag försökte läka detta. Jag gjorde efterforskningar på vad som krävdes, vilket var att dricka grönt te, använda färgen turkos och äta mycket frukt och grönsaker för att läka mitt halschakra. Därtill behövde jag stimulera de kringliggande hjärtchakrat och tredje ögat chakrat för att boosta energi strömningen igenom. Detta kan du läsa om här. Jag frågade mig här om min kommunikativa och kreativa förmåga verkligen stimulerades ifall jag riktade energi till detta chakra och började göra morgonyoga för att stimulera min livsenergi. Jag fann att genom att stå på huvudet, som var min sista yoga pose, upplevde att jag ifrågasatte vad jag förväntar mig av min kropp och upplevde att säcken knöts ihop för min gestaltning. Att jag inte ville visa upp detta, samtidigt som det ifrågasätter vad min kropp fyller för funktion i rummet och även vad rummet har för förutsättningar för vilket utrymme min kropp får ta.
Detta redovisade jag vid halvtidsöverlämningen genom att i min redovisning göra ett performance där jag bröt mot rummets kontext och förutsättning. Och också situationens förväntan på vad jag och min kropp skulle presentera. Vid detta tillfälle var golvet halkigt, mina sockar fick inte fäste och jag hittade inte balans i rummet. Efter tre försök tog jag på mig skorna och halsduken igen och fortsatte min redovisning.
Jag ser inte detta som ett misslyckat huvudstående försök, utan snarare att jag och min kropp alltid måste förhålla mig till vissa förutsättningar, även om jag försöker bryta normen kommer vissa förutsättningar fortsätta påverka mig och det jag gör. Antingen får jag välja att ta förutsättningarna och kontexten för vad de är, eller att förbereda mig mot dem.
Genom att ställa mig på huvudet, eller åtminstone försöka, lärde jag mig mer om rummets förutsättningar, om situationens förutsättningar och hur olika de egentligen är. Genom att bryta kroppens rörelsemönster i en situation, fick jag liksom alla andra som såg mig, nya erfarenheter och perspektiv.
Fortsättningsvis är det detta jag undersöker vidare, och jag vet inte hur länge jag kommer bära med mig denna process eller dessa lärdomar. Möjligt att detta fortsätter vara intressant för mig livet ut. Men detta är det delresultat som jag kan redovisa efter denna korta gestaltnings gång.
