Nu är processen i ett så kallat slutskede. Jag ser det väl mer som en delredovisning ännu, då jag inte tror jag är klar med temat. Dit jag kommit med gestaltningen är att jag vill få åskådaren att ta sig tid i mötet med mitt verk. Jag kommer göra en rumslig installation, med ljud via hörlurar som åskådaren måste ta på sig för att höra. Min förhoppning är att akten att ta på sig hörlurarna innebär att åskådaren tar sig lite mer tid till att försöka skapa sig en uppfattning om verket än om den lilla interaktiva akten saknas.
Jag vill egentligen förmedla akten, att ta sig tid till den, men att känslan eller tanken som skapats däri är upp till betraktaren.
Uppsatsen handlar om detta, att låta någonting ta tid är en förmåga som kan öppna dörrar till inre motivationer, genuina intressen och koppla ny stimuli med erfarenheter från förr. Däremot innebär detta också att det är en själv som behöver ta sig den tiden för att hitta den egna motivationen, och inte ha en yttre omständighet som bestämmer åt en.
Tidsbegreppet kan användas som ett maktmedel på olika sätt. Dels genom att tvinga arbetshastigheter som gynnar olika inlärningsstilar och arbetstyper, men också genom att påvisa vilka saker som är viktiga och behöver mycket tid, och vad som inte är lika viktigt och som får lite mindre tid. Detta är någonting som jag kommer behöva förhålla mig till i min framtida lärarroll, är det verkligen jag som ska bestämma vad som är viktigt för någon annan?
Både uppsatsen och gestaltningen har ett öppet slut, då jag inte har någon praktisk lösning på tidsdispositionen. Jag vet att jag uppskattat tiden och reflektionerna som uppstått däri. Samtidigt vet jag att andra skulle plågats och blivit stressade av det långsamma tempo och repetitiva arbete som jag gjort. Finns det tidsramar som passar alla?
Denna frågeställning bär jag med mig till framtiden efter detta arbete.
