Inspiration

Som inspiration under serieveckan har jag tänkt mycket på Neil Gaiman. Jag vet inte varför, jag har inte läst någon av hans serier, fastän jag borde ha gjort det för jag har hört mycket bra om dem. Som serien Sandman exempelvis. Däremot har Gaiman en rätt speciellt tecknarstil när det kommer till film, som i Mirrormask där 2d bilderna liksom poppar upp i en slags halv giftig drömvärld. Annat som han gjort som fått erkännande inom en närmare tidsram är berättelsen om Coraline som är en rätt obehaglig historia på ett sådär rysligt tilltalande sätt.

Gällande didaktikveckorna så ligger allting så tungt i mitt huvud att jag inte riktigt känner att jag kan uttala mig än. Helt uppriktigt har jag haft så jävla tråkigt med både litteraturen och i diskussioner och skämts lite för detta. Borde man inte känna att allt detta är superintressant om man ska bli lärare?

Jag vet inte jag. Jag får återkomma.

Lektions upplägg

Här kommer min lektionsplanering, ge mig gärna konstruktiv kritik! (Ursäkta massan text)

Berättande bild.

Vad:

Skapa en stämning/känsla eller på något vis visa på en händelse genom att måla/rita/klippa & klistra/fotografera/filma/ genom att skapa ett sceneri.

Bestäm känsla/stämning/händelsen först, försök sedan gestalta detta och sedan delar vi in klassen i grupper där tillfälle ges att få prata om varandras bilder. Under samtalet kan man försöka se om andra förstår det man försökt gestalta, eller om man kanske uppfattar någonting annat, samt varför man då förstår känslan eller känner någonting annat.

Därefter pratar vi i helklass om det kändes lätt eller svårt, om åskådaren såg det ni tänkte eller om man såg någonting annat.

Hur:

Lektionen börjar med att gå igenom skillnaden på dramatiskt sceneri och informativt sceneri, gärna visa exempelbilder som är tydliga.

Bilden gör att åskådaren ska kunna ana en händelse, försök att få sceneriet att gestalta någonting som har hänt, utan att visa den faktiska händelsen.

Ta en bilkrasch som exempel, istället för att rita en krossad bil, kanske man kan visa en stadsbild med spår efter slirande hjul och glassplitter.

Det kan vara bra att först skissa upp sin händelse som man tänker sig att den har skett, försök sedan skissa som du tänker dig att det ser ut en meter ifrån platsen där det händer, eller hur det såg ut minuten innan det hände, eller kanske någon timme efteråt?

Förhåll dig till om det sker inomhus/utomhus, objekt/person(er), Dag/kväll, Stad/natur, om händelsen är positiv eller negativ, osv.

När vi diskuterar försöker vi blanda grupperna så att man inte hamnar i samma grupp som den man arbetade bredvid. Under diskussionen ska åskådarna först få komma till tals om vad som händer i din bild. Avslöja inte vad du tänkte med din bild utan försök få åskådarna att förklara varför och vad i bilden som ger dem den känsla de får.

När alla har fått chans att prata om varandras bilder, ta ett varv till där man får prata om sin egen bild, vilken händelse man själv hade tänkt och hur man tänkte visa på den. Man kan också visa på skissen av själva händelsen samt ev. Skisser på fler mellansteg mellan händelsen och den slutgiltiga sceneri bilden.

I Helklass pratar vi om Svårigheter i uppgiften, uppfattade åskådarna vad du försökte förmedla? Varför gjorde dom det eller varför inte? Finns det någon poäng med att försöka visa en händelse, utan att bildligt visa händelsen? Samt andra frågor och tankar som dykt upp.

Varför:

Genom att arbeta med berättande bild så utvecklar eleverna sin förmåga att använda samt förstå visuella uttryck. Att låta eleverna få gestalta en konkret händelse utan att visa den konkreta händelsen öppnar för att utveckla problemlösning, kreativa idéer liksom deras kommunikativa kompetens vilket är kvalitéer läroplanen uppmärksammar.

Att därefter låta eleverna se och prata om varandras bilder gör att eleverna får reflektera över sina erfarenheter och kunskap. De får öva att förhålla sig kritiska till det dom ser och hur de förhåller sig till visuell information. De får även en förståelse för hur estetiska uttryck kan förstås gemensamt i samhället liksom hur man själv kan kommunicera genom dem.

VFU tankar

Idag, sista dagarna på första perioden av VFU'n hände någonting spännande. Med det inte sagt att de andra dagarna inte varit det men, sådär synnerligt spännande. Min handledare blev sjuk, och bad mig vikariera, vilket jag såklart ställer upp på. Jag var ju ändå där!

Men det som var spännande var att jag genom första timmen med första klassen som  kom (tredje klassare) insåg att allt det som jag antecknat ifrågasättande kring det min handledare gör - precis så gjorde även jag.

Klassen var stökig och pratade i mun på varandra, och jag vill inte vara tråkig och tysta ner dem på ett otrevligt sätt. Samtidigt  avskyr jag att stå och vänta för det är så extremt ineffektivt.
Det brukar oftast sluta med att läraren blir irriterad över att metoden inte fungerar samtidigt som envisheten på att det -ska- fungera ökar.
Totalt värdelöst, har aldrig varit med om att det fungerat.

I alla vida fall upplevde jag det som oerhört nyttigt att få känna på den där stressen.
Att i sista sekunden ta en lektion på någonting jag inte riktigt har koll  på, känna hur det rullar runt i huvudet när jag står i centrum för en klass, försöka hålla fokus fastän jag är svinirriterad på att fem elever som just nonchalerat en genomgång på en söm nu frågar hur de ska sy ihop sina saker.

Det kändes svårt att ta över en "annans" klass. Även om jag var med veckan innan så hade jag ingen aning om vad de egentligen gjort tidigare, vad som var jättesvårt, eller vad som var alldeles för enkelt. Saker som för mig är solklara var inte alls solklart för dem.

En pojke frågade vad han skulle göra nu,
jag sa att tja nu börjar du att sy ihop detta som jag visade förr.
Han frågade hur han skulle göra det? Och jag misstolkade och visade sömmen igen, när han egentligen inte förstod ens en gång att han var tvungen att hämta en nål och en tråd.

Sådan orutin på saker gjorde att varje fråga tog längre tid för mig att besvara, samtidigt som fler barn frågade och jisses!

Mellanstadiet. Herregud.


I övrigt har jag tänkt en del på Matrisen, kanske inte den som vi fick från skolan, den är säkert superb hörni lärare, men just själva grejjen att den är rund gör att jag tycker den är skitjobbig haha!
Snurra runt och grejjer och virrigt och nä.. men jag ska ge den en chans till.

Jag är lite inne på färgskala, har tänkt på hur svårt det blir att ge betyg i de nivåer som inte har kunskapskrav sådär "specifikt" alltså D och B. Så jag tänker att om man lägger upp det hela som så att E är blå, C är gul, så måste ju betyget D bli grönt när dessa två betyg "blandas" liksom färg?

Försöker få med kursplanerna men känner att de fungerar mer som upplägg för mig att veta vilka moment jag måste inkludera i mina lektionsupplägg, och att kunskapskraven mera är själva bedömningsunderlaget.

Vill gärna se hur andra i klassen tacklar detta, inspiratiooon!

TACK INTERNET!

Hobby

Idag fick jag en förfrågan om inte jag kunde skriva om min hobby att historiskt återskapa kläder. När det gödde mitt ego svarade jag givetvis ja, och här kommer det som jag lovat.

Varje år åker jag och min cirkusgrupp till medeltidsveckan för att göra eldföreställningar av olika slag. Varje år behöver man någonting att ha på sig, och nu  har mitt lite nördiga intresse börjat ta över allt mer tid från mitt schema. Så här ser det ut när jag börjar sy en 1300 tals kjortel.

Steg 1: Toille skapande. Helt "enkelt" nåla in sig i ett lakan för att få ett personligt mönster som passar ens kropp. Man nålar in sidorna, fram och bak så att det sitter så snävt man kan utan att tappa andan eller att det blir obehagliga veck någonstans.

 Steg 2: Man köper sitt tyg (detta är tunn ylle från medeltidsmode.se valnötsfärgad + gullök&johannesört) samt bestämmer vad för slags kjortel man vill göra. Jag syr en Moy Bog kjortel, ett mönster baserad på ett Islänskt fynd daterat till 1300. Mer info om Moy Bog här: http://www.personal.utulsa.edu/~marc-carlson/cloth/moy3.html

 Steg 3: Efter att ha nålat och passat in sitt mönster så börjar man sy. Eftersom jag antingen har för mycket fritid, eller för få vänner så har jag börjat sy mina kjortlar för hand. (passformen blir lite bättre, levt länge utan maskin samt extra nörd bonus poäng). Jag använder små efterstygn.

 

Steg 4: Efter att ha sytt alla sömmar så måste de fällas också för att den snäva klänningen inte ska vara ful och bucklig eller obekväm. När man fäller så syr man helt enkelt fast sömsmånen över sömmen  så den ligger platt. Dessa sys med osynlig söm.

 Steg 5: Därefter så behöver man ungefär 100 knappar som också sys för hand, med lika många knapphål (detta är utan att överdriva nästan 25% av hela arbetet rent tidsmässigt) Som ni kan se så förstärks fållar och knapphålskanter med linne så att klänningen ser snygg ut och så att tyget inte rivs upp i knapphålen.

Steg 6: Fålla och bär upp arbetet med ett stolt flin! Denna kjortel sydde jag förra året, och jag tror den tog ungefär 80 timmar att sy, om inte mer. För att få ärmarna så snäva som de är, så har de knäppning baktill längs med hela bakre sömmen. Det är ungefär 25 knappar per ärm upp till halva övre armen från handleden.

Och det var det. Tack för visat intresse! Jag trodde inte riktigt att någon var intresserad av just detta ärke nörderi men kul att få sina fördomar motbevisade :)