Vad håller jag på med?

Idag har jag börjat leta efter syftet. Vad håller jag på med? Varför intresserar jag mig för det här? Och kanske framförallt försöka definiera "det här" som jag ska försöka gestalta.

Ingångspunkten individ kontra samhället/kollektivet som blev en kartläggning av min personliga smakfostran som lades i kontrast med den smak jag inte kan hitta en tydlig fostran till. Och här har det liksom stannat upp, tankarna virvlar i huvudet. Jag tänker på tradition, arv, normer, socialkultur, nostalgi. Exotism, utvecknling och nationskultur.

Jag såg på ett av mina favoritprogram, Svenska Dialektmysterier med Fredrik Lindström som jag hittade på Svt-play av en slump. Helt omedveten om att det hade spelats in nya avsnitt (ligger kvar på hemsidan till 4 maj)
Ett utav programmen grottar sig ner i Över Kalix målet, som nästan är ett eget språk. Tänkte tillbaka på släkten på min mammas sida och på Korpilombolo i Torneå och på meänkieli - Tornedalsfinskan som min mormor lystrar till igen i demensens essä.
I programmet tog herr Lindström upp att just den gamla dialekten i Överkalix är en dialekt som inte förändrades i den språkreform som skedde någon gång efter medeltiden på samma sätt som resten av Sverige. Att det kan finnas språkspår kvar ända sedan medeltiden men främst kanske 1500 talet i denna dialekt som dör ut mer och mer.
På ålderdomshemmen var dialekten i bruk eftersom det var det språk de äldre fostrats med i sina tidiga år.  Den yngste som kan denna dialekt flytande är 38 år, och enda syftet är att han säljer motorsågar och har äldre kunder som han måste kunna kommunicera med.
Lindström jämförde den yngre generationen med andra eller tredje generationens invandrare som inte längre har bruk för de traditionella kulturella spåren som sina förfäder praktiserat i det nya landet. Att en naturlig utveckling av utbud och efterfrågan även sker på ett socialt plan. Att samma stad kan vara som ett nytt land i begrepp om tid?

Tänker på mormor som aldrig pratat meänkieli med varken morfar, mamma eller oss barnbarn, men då hennes bröder från Överkalix, kom på morfars begravning, kunde hon förstå dem. Ett socialt arv som hon av någon anledning nekat sig att använda. Ett socialt arv som jag känner att jag gärna hade varit en del av, och varför vill jag det?
Är det en form av exotism från min sida? Är det en önskan om att hitta tillbaka till mina rötter? Eller kanske en känsla av att vilja bevara det som ändå funnits närvarande, men på ett omedvetet plan? Ett sätt att göra rätt för sig, göra rätt för mormor som känt att hon inte kan använda sitt modersmål?
Jag tror inte mormor skulle vilja det. Varför vill jag då det?

Exotism.. Bevarande.. Nostalgi.. Tradition.. Arv..

Kanske att jag känner saknad av samhörighet med min familj och mina rötter då jag flyttade så långt hemifrån? Kanske att jag vill bevisa att jag minsann är en riktig Nordling/Nylund?


Tankarna snurrar vidare.